Den tredje februari började med ett besök på TGIF (Thank God It´s Friday) med trerättersmiddag och jag måste säga att förrätten (vad det nu var jag åt?) och sorbéglassen var helt fantastiskt gott! Restaurangen var väldigt speciell, inte direkt en sån restaurang jag är van vid. Eller okej, jag äter mest på McDonalds eller på någon annan slags restaurang som har bord som en matsal. Men den var mysig och väldigt udda. Efter tror jag att vi sprang på toaletten ungefär sjuttiotusen gånger och jag har nog aldrig varit så kissnödig, trodde jag. Sen var vi på bio, the departed, och visst det var kanske ingen kärleksfilm och gullegull men den var bra och det var huvudsaken. Samtidigt satt man nästan och vände och vred på sig bara för att man hade tagit en enormt stor dricka till popcornen (det här var den värsta kissnödigsperioden i mitt liv) och HALLÅ? varför gör man alltid det? Jag och David sprang typ och letade toalett efteråt, två minuter till och jag lovar att det hade hänt en olycka. Det hade ju varit väldigt passande.
Sen gick vi bort mot gamla stan, och på Vasabron, mellan Riksdagshuset och Stadshuset, på den lilla bron mot strömsborg, gick David ner på knä och friade. Jag svarade inte ens först, tror bara att jag nickade.
Även om jag visste att det skulle hända så var det ändå något speciellt, jag har aldrig någonsin varit i närheten av alla dom känslorna som bara vällde upp inom mig. Jag tror inte att jag sa särskilt mycket en stund efter. Jag bara hade en ring på mitt finger och jag vet att jag visste att jag för en gångs skull fattat rätt beslut. När vi kom hem igen drack vi champagne (och jag tror att vi blev lite lulliga men inte så farligt) och sen gick vi in till MINA BLIVANDE SVÄRFÖRÄLDRAR. Herregud, ska jag ha svärföräldrar? Det är nog något som jag har oroat mig för i flera år i min tystnad. Jag tycker inte om att komma överens med vuxna. Det räcker med mina föräldrar, gott och väl. Och jag vet att jag aldrig sagt det till någon, men hallå, är inte svärföräldrar totalt skitjobbiga? Vad ska man med dom till? Man bara hör berättelse efter berättelse om alla svärmödrar som lägger sig i allting och hur gullegull det ska vara med deras son och BLAH! Hur som helst, de här kaotiska tankegångarna har aldrig riktigt infunnit sig. För nu är det faktiskt såhär, kanske ska man säga tyvärr, men Christina och Göran är nog dom bästa svärföräldrarna man kan ha. Seriöst, jag har aldrig känt mig så hemma någonstans som inte är "mitt hemma". Jag skulle kunna gå runt och rapa och peta mig i näsan hur mycket jag vill, för jag känner mig hemma. Okej, jag skulle i och för sig aldrig göra det, inte där. Och peta mig i näsan gör jag inte ens hemma hos mig. (rapar däremot).Men hur som helst, då är frågan, ska jag vara glad eller ledsen för att jag kommer att få fantastiska svärföräldrar? Vad ska jag ha och klaga på? David är inte direkt särskilt mycket att klaga på. Jag kan alltid klaga på mig själv, eller på mina föräldrar, men hallå det är ju inget nytt. Det har jag ju gjort i all evighet och lite till, så vem ska jag klaga på? David, du måste hitta någon eller något jag måste klaga på. För om det inte finns något som är miserabelt i mitt liv, så är jag inte helt nöjd. Det låter ju i och för sig ganska miserabelt i sig själv att jag måste ha något att klaga på, men iallafall bättre är väl att klaga på något som inte spelar särskilt stor roll. Till exempel tanter på apoteket som vägrar låta en köpa hostmedicin fast man hostar upp ena lungan på disken där. Eller, jaja. Jag antar att jag bör vara glad för att faktiskt ha bra blivande svärföräldrar. Och om jag visste att dom skulle läsa det här skulle jag fjäska ungefär fyra A4-sidor till, men nej, jag tror knappt att David läser det här. Jag tror bara på fjäsk när man får betalt i cash (eller kläder/skor/väskor).
Iallafall, för att hålla mig till ämnet, jag är förlovad sen en månad tillbaka. Och den 16/2 -2008 kommer jag att heta Emma Liljebäck (och vara gift med David) Och hur många gånger kan jag hoppa och dansa på ett bord för det? Antagligen inte en enda, för då skulle jag kollapsa och ingen skulle hitta mig förrän min nuvarande förkylning gjort sig så äcklig att, ehh, nej förresten vi bryter här.
Vi har ett datum, vi har en plats (i tanken), vi har en gästlista (ehh, halvt), vi har bestämt saker (eller jag har bestämt saker och David har sagt "sov nu") och viktigast av allt, vi har varandra. Och just nu känner jag att jag vill ha sex barn, eller sexton, det spelar ingen roll. Jag kan bli hemmafru, inte för att jag skulle vara bra på det, för det skulle jag inte, men då skulle jag kunna ligga och lata mig på soffan och äta chokladpraliner och dricka rödvin medan barnen är med deras barnflicka. (jag måste sluta dagdrömma)
Dessutom:
Till frierihistorien hör också ring-berättelsen. Vi förlovade oss den tredje februari, den andra februari beställde vi ringar. Självklart skulle det ta ett visst antal dagar och visst skulle vi inte vänta på det, nej vi skulle förlova oss den 3:e och så var det med det.Vi fick ersättningsringar som inte passade särskilt bra. Så min ring inhandlades på Glitter. Jag är inte särskilt van vid att ha smycken så hela den här ringhistorien var inte särskilt lyckad. "Vadå ha en ring resten av livet? URK!" Iallafall ringen som köptes var ju självklart inte äkta och det var en fin diamant på (fejk så klart). Den såg inte på något sätt ut som den riktiga. Hur som helst, helt plötsligt börjar jag avguda just den ringen. Så när våra riktiga ringar kommer, vill jag ha den här istället. Fråga mig inte varför, för egentligen gick jag runt med en barnring som antagligen skulle ge mig utslag inom den närmsta veckan. Våra riktiga ringar är iallafall riktigt fina och det står: "David & Emma 3/2 -07" i min ring. Men jag har fortfarande inte riktigt vant mig vid den. Jag är konstig ibland och otroligt envis. Jag skulle nästan behöva gå i terapi för att lära mig att ha ringen på mig.
Jaja, ha en fantastiskt trevlig kväll och vecka och helg
All min kärlek till min familj, min blivande svärfamilj (som jag inte får svära åt, säger David)
och David
With Love
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar