då jag senast skrev här, skulle ha varit med om så mycket som jag faktiskt har varit med om.
Snart har det här året gått och jag brukar inte vara sådär jätte "nu ska jag fira nyår och ge en massa löften som jag aldrig kommer hålla", men varje gång ett år går mot sitt slut brukar jag börjar fundera.
Vad som har hänt under året, vad som inte borde ha hänt och en massa annat svammel. Men mest fokuserar jag nog på mig själv. Hur har jag utvecklats? Har jag gått framåt eller bakåt? Är det dags att börja kämpa för något annat eller har jag fortfarande inte kommit så långt att jag kan ta en ny utmaning? Jaja, det är några dagar för tidigt att börja fundera på det. Det får komma sen, inte när jag sitter helt ensam i en lägenhet. Det blir nog för mycket!
Men jag kan alltid försöka komma fram till vad jag har gjort det här året. I Januari började jag läsa till sjuksköterska och jag kommer ihåg att jag skrek rätt ut när jag fick mailet från studierektorn att jag faktiskt kommit in på själva programmet. Någon gång i Mars/April, började jag gå på Credo. Jag trodde aldrig att jag skulle våga lära känna en massa nya människor, att jag skulle våga låta en massa nya människor lära känna mig. Men så blev det och jag är glad att jag tog steget och att jag vågade gå dit. Under sommaren arbetade jag på ett äldreboende, där jag absolut inte trivdes, men tiden fick gå och tillslut fick jag åka hem och hälsa på min familj i några veckor.
I September började skolan igen och jag såg verkligen fram emot praktiken. Men i mitten av September kändes det som att allt bara rasade. Jesper gjorde slut och jag hade ingenting att falla tillbaka på. Plötsligt var depressionen där, ångesten och ensamheten. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Någonstans under förhållandet med Jesper hade jag övergivit allt jag trodde på, jag hade inte längre Gud att vända mig till. Just då var det det värsta som kunde hända, men ändå lyckades jag bestämma mig för att det var slut på riktigt mellan mig och Jesper, även om han skulle ångra sig.
Jag vet inte varifrån jag fick kraft och ork, men på något sätt var jag ju tvungen att klara mig själv. Och det gjorde jag också. Även om det var jobbigt, även om jag började få sömnproblem igen och ångest. Jag var helt slut, både fysiskt och psykiskt. Men jag överlevde iallafall. Helt plötsligt hände något som fick Jespers beslut att göra slut att bli det bästa beslut någonsin. Jag började prata med David på nätet. Av någon anledning öppnade jag mig direkt, och inte bara om sånt jag tidigare har hävt ur mig. Nej, om allt. Och det var konstigt. Kan det ha varit en vecka senare vi träffades? Jag tog nattåget till Stockholm och hoppades att David skulle vara svaret på hela mitt liv. Jag minns fortfarande mina första tankar när jag såg honom, jag minns fortfarande första gången vi kysstes. Jag minns vad jag tyckte om hans familj och jag minns hur trygg jag kände mig.
Dagen innan jag åkte därifrån bad jag frälsningsbönen. David såg inte bara mig på ett mänskligt plan, han såg inte heller bara till mina problem. Av någon anledning såg han mina andliga behov. Jag minns känslan av att höra honom be, att höra honom prisa den Gud jag lämnat. Jag minns saknaden efter Gud, jag minns att det blev för mycket och jag minns också hur det blev bra.
Självklart blev inte livet sådär jätteenkelt direkt och jag såg inte femtiotretusen änglar och jag såg inte Gud skriva mitt namn på väggen. Men känslan inuti fick mig äntligen att inse vad jag gjort för fel, fick mig att inse vad jag saknat och vad som varit det största felet i mitt liv.
Tillslut fick också Gud mig att börja ta tag i andra problem i mitt liv och även om jag missade praktiken under hösten på grund av bröstmuskelinflammation och influensa och på grund av det måste göra om praktiken nästa termin, så känner jag någon slags frid inuti. Livet är fortfarande jobbigt i perioder, men jag har någonting att falla tillbaka på. Jag har Gud.
Imorgon ska jag åka tillbaka hem, fira jul med min familj, arbeta och sen kommer David ner för att träffa mig och min familj. För första gången ser jag fram emot det nya året, jag ser fram emot livet och jag mår bra när jag tänker på framtiden.
Vem vet - det nya året innehåller kanske en ring på fingret och en stor puss på munnen - och det kanske innehåller nya insikter, nya värderingar och nya åsikter.
Jag tror att 2006 fick mig att öppna ögonen och upptäcka vad jag gick miste om, det fick mig också att hitta det som kommer att betyda mest för mig resten av mitt liv, Gud & David.
Men jag är övertygad om att 2007 kommer att bli året när mitt liv förvandlas och när jag äntligen kan göra något annat än ha ångest och sitta hemma och gråta.
I believe
Lots of Love
Emma
Han som får mig att le, som får mig att gråta av romantiska filmer och böcker. Han, som får mig att ÄLSKA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar